Maria Särén

Hur gjorde jag min kostomläggning – En sammanfattning

Tack för era frågor! Jag har förstått att jag är för opersonlig då nästan alla har handlat om “hur lever du nu?” och “hur ska man egentligen tänka?”. Ja, den senare är ju givetvis inget jag kan svara på, men hur jag lever kan jag ju svara på. Och jag kan ge mitt perspektiv på hur jag tänker. Åtminstone hur jag tror att jag tänker. Det räcker en bra bit!

För att inte bli alltför långdragen så var jag en riktig smörgås- och pommesätare innan jag la om min kost. Det fanns väl ljusa stunder då även jag kunde få i mig en och annan vitamin men herregud, ibland blir jag mörkrädd av hur illa jag levde. Hur jag behandlade min kropp! Det var även mycket fest på den tiden, oerhört mycket fest. Flera dagar i veckan och även om jag inte drack starksprit så var det en hel del öl och vin. Men 2012 var året då två personer lyckades göra intryck i mig, och nå in med sina budskap om att kosten var en ganska stor del i vår ohälsa. Surprise! Ja, jag vet, jag hade inte ens insett det då… Dessa två personer var för övrigt dels en föreläsning jag var på via jobbet med Jonas Colting, och den andra var med Anna Sparre på 4health.

Boom sa det i mitt huvud och allt hände ganska omedelbart. Jag slutade med mina mediciner där och då. Eftersom det var cellgifter så tar det ju åtminstone ett par månader innan de går ur kroppen. Det var framför allt methotrexathe och Mabthera under den tiden. Tidigare hade jag även fått enbrel utöver diklofenak, orudis och kortison förstås som jag tog mer eller mindre dagligen. Hur som helst så startade jag med LCHF och förstod inte riktigt vad jag höll på med, men jag läste på i rasande fart. Jag läste både innan och efter jobbet. Tidiga mornar och sena kvällar spenderades på pubmed läsandes studier. Jag hittade Chris Kresser och senare även Rhonda Patrick. LCHF övergick i en form av paleo och nu började jag få resultat.

Jag mådde skit ska tilläggas i drygt ett år innan “bränderna la sig”. Vid något tillfälle var vi ute och tältade, jag och min man och jag kunde inte komma ut ur tältet på morgonen minns jag. Ola fick bära ut mig. Så var det för jämnan. Inflammation härjade i kroppen, men envis är jag (på gott och ont ska gudarna veta!) och jag hade bestämt mig för att göra det medicinfritt. Anledningen var för att få kontakt igen med min kropp. En kontakt som jag inte hade haft på många, många år. Så är det när man har ont alltid, varenda minut, man flyr. Eller man och man, jag flydde. Jag kan ju inte säga hur alla andra gör.

Jag hade bättre perioder och jag hade sämre perioder, framsteg och bakslag. Så är det under processens gång. Det är ingen framgångssaga som går stadigt uppåt. Men helt plötsligt, ja så var det nog faktiskt, la det sig och sedan dess har jag varit symptomfri. Det är 5 år sedan.

För att ytterligare släcka de sista bränderna i kroppen så gick jag gå på ett egetkomponerat autoimmunt protokoll i ca 6 månader. Det var inte riktigt detsamma som “traditionell” AIP, utan jag baserade mitt på mina egna kunskaper och känningar om just min kropp.

Var det här en bra idé? Att låta inflammationerna härja menar jag utan mediciner. Helt ärligt så vet jag faktiskt inte. Idag har jag en stelopererad handled (sen 2015) men den var redan trasig när jag var runt 22 (2005), drygt ett år efter mitt insjuknande alltså. Även min andra handled hade skador liksom mina fötter. Det var de kroppsdelar som följdes upp med röntgen vartannat år för att se utvecklingen. Övriga kroppen har det inte gjorts någon scanning på så vad gäller höfter, knän, axlar och armbågar till exempel så har jag ingen status. Utöver hur jag mår idag förstås vilket vi återkommer till längre ner. När jag hade RA, reumatoid artrit så var jag inflammerad i hela kroppen och jag hade skov varje månad. Aggressiv eller “svår” ledgångsreumatism står det i mina papper. Hur som helst, det är väl mycket möjligt att jag drog på mig extra skador under den här tiden. Men det var min fulla övertygelse att en nyckel i att bli frisk var att få kontakt med kroppen, och enda sättet att få det var utan mediciner. För mig. Så tänkte jag, om det var rätt eller fel får vi aldrig veta. Bra idé eller dålig idé spelar ju ingen roll nu. Valet är gjort.

Vad vi däremot vet, eller vad jag vet med säkerhet är att det är rätt NU! Jag mår så jäkla bra. Jag har inte en enda känning i en enda led. Och bättre ska jag säga att det blir för vart år. För ett tag sen fick jag hem resultaten på senaste röntgen av handleder och fötter vilka nu visar att jag inte längre har tecken på artrit längre, endast lite artros (vilket jag planerar att läka ut). Höfter, axlar och armbågar har det bara gjorts subjektiva bedömningar på , av läkare och mig själv men de är bättre än jag vill minnas att den någonsin varit. Att vakna på nätterna flera gånger i timmen pga värk är inte något jag måste leva med längre. Bara det är en sån lättnad att jag nästan kan gråta. Jag har inga inflammationer, jag har fått tillbaka mitt hår på huvudet, jag har inte haft ett enda benbrott och jag behöver inga sovmorgnar och “lunchnappar” längre för att fungera. Men framförallt visar jag inte längre positivt på de två antikropparna som förr visade att jag hade RA, däribland reumatoid faktor. 

Vad jag rekommenderar andra? Ingenting. Gå på din känsla. Det är en risk att sluta med mediciner så som jag gjorde. Du vet bäst själv om vilka risker du är villig att ta med eventuella skador, men framförallt vet du vilken disciplin och vilket arbete du är villig att lägga ner. För det kräver mängder av disciplin och det kräver arbete. 

/M

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.