Bli nöjd och mätt, Mättnad - hur funkar det?

Mättnad – hur funkar det?

Det här har jag funderat otroligt mycket på. Människor blir mätta på väldigt många sätt. Somliga kan inte få ner en enda pinjenöt till när mättnaden slagit in, medan andra kan äta en hel kladdkakebit till. Utan problem. Kanske två! Vad i alsin dag beror detta på? “Ät tills du är mätt” säger ju folk så löser sig allt. Framför allt viktproblem. Men det funkar ju liksom inte för alla, då alla människor inte upplever mättnad och tillfredsställelse. Men kanske viktigast av allt; vikt är inte en ren fråga om disciplin! En person som är hungrig mest hela tiden trots övervikt, och aldrig riktigt känner tillfredsställelse efter måltid har väldigt svårt för att inte äta. Men hur är det egentligen då med mättnad – hur funkar det?

 

Nedan kommer vetenskap blandat med spekulation från min sida. Vi känner till flera hormoner som är iblandade i mättnad, hunger och belåtenhet. Men vi vet inte tillräckligt om hur detta kan “manipuleras” för att undvika övervikt till exempel.

 

Så om vi börjar med en redan överviktig person; fettväven producerar hormoner leptin som står för långsiktig mättnad. En normalviktig person är väldigt känslig för leptin, så om en sådan person går upp i vikt, så äter han eller hon automatiskt mindre eftersom fettvävnaden signalerar att det finns gott om energi. Fettvävnaden på en överviktig person signalerar också att det finns gott om energi, dvs en överviktig person har mängder med leptin i blodet. Problemet är bara att receptorerna är lite “trasiga” då de utsatts för för höga nivåer, under en för lång tid. Det är samma problem som händer när insulin är högt för ofta, under för lång tid. Man blir helt enkelt insulinresistent. Precis som man kan bli leptinresistent. Leptin är alltså en bidragande orsak till den långsiktiga mättnaden. När man är leptinresistent, så tar det väldigt lång tid att återställa känsligheten igen.

 

Men hur är det med tillfredställelse efter måltid, dvs mättnad och hunger?

 

Ett av våra hungerhormon heter Ghrelin, och det bildas i magsäcken. När magsäcken är tom, utsöndras ghrelin och signalerar att det är dags att fylla på. När man har ätit sjunker det kraftigt för att lämna plats åt sluta-äta-jag-är-mätt-hormoner som CCK exempelvis. Man har sett att normalviktiga personer, som säger sig uppleva tillfredsställelse och mättnad efter en måltid har höga nivåer av Ghrelin innan måltid, och väldigt låga efter måltid. Överviktiga personer har däremot medelhöga nivåer både innan och efter måltid. Här tror man att skillnaden i nivåer kan sätta igång signaler om att man är tillfredsställd, vilket överviktiga ofta inte har. Detta gäller förstås inte alla överviktiga, men många. Om man vill öka sin Ghrelinutsöndring och därmed skapa större skillnader, så är det viktigt att inte småäta mellan måltider.

 

En tredje faktor till varför överviktiga kanske inte upplever mättnad på samma sätt som normalviktiga är våra tarmbakterier. Tarmbiotan hos en överviktig och en normalviktig person är väldigt olika, och det finns ju väldigt många spännande studier i det här ämnet. Till exempel så har man transplanterat tarmbakterier från en överviktig (mus) till en normalviktig, som sedan gått upp i vikt. Man har även överfört tarmbakterier från en diabetikermus till en frisk en som sedan blivit diabetiker. Oerhört spännande. Men jag tänkte snarare prata om produktionen av fettsyror och deras påverkan på ett hormon som heter PYY. När vi äter lösliga fibrer, till exempel grönsaker, psylliumfrön eller havregryn så går de intakta ner till tjocktarmen där de blir till mat åt våra tarmbakterier. Utav fibrerna så tillverkar dem kortkedjiga fettsyror som våra tarmcellväggar vill ha för att bli starka och friska. En fin symbios. Men förutom detta, så triggar även dessa fettsyror ett hormon som heter PYY. PYY har med långsiktig mättnad att göra, och vid en riklig utsöndring av det, så äter man automatiskt mindre vid sin nästa måltid. (Det utsöndras även efter en väldigt kaloririk måltid). Sallad till maten förlänger alltså mättnaden på fler sätt än att öka tiden för bearbetning i magen. Min teori är att överviktiga inte har tillräckligt med de här goda tarmbakterierna för att tillverka den mängd fettsyror som behövs. Vilket i så fall också förklarar till varför överviktigas tarmväggar ofta är mer genomsläppliga än normalviktigas. Ofta, men inte alltid.

 

Förutom ett par till hormoner som är involverade i hunger-mättnad som jag inte nämnt i dagen inlägg, så finns det också en till faktor. Förstås. Nämligen känslor! Överviktiga äter oftare på grund av känslor istället för hunger än normalviktiga. Man firar och belönar, sörjer och tröstar eller är bara rent uttråkad och söker stimulans. Det finns alltid ett tillfälle att äta. Vilken ond cirkel man kan trilla in i alltså! Personligen kan jag säga att jag har en historia av att inte ha känt mättnad, och nu såhär många år senare förstår jag varför. Jag vägde alldeles för mycket, och åt väldigt mycket av fel typ av mat. Hur jag gick tillväga för att återställa balansen kommer i nästa inlägg! Även om jag gjorde det helt omedvetet, och med en benhård “disciplin”. Alltså på helt fel sätt. Men det finns ju tydligen många vägar som leder till Rom. Säger dem! Hur som helst så vet jag i alla fall en till. Och den är lite rakare, och mycket bekvämare än den jag tog 🙂

/M

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.